Ullens hemligheter - Alan Waller delar med sig

”Omnia mirare etiam tritissima” är latin och betyder ”Förundras över allting, även det mest vardagliga”! Linnés ord och även Alan Wallers, och utgångspunkt för ett fascinerande föredrag om ullen som textilfiber i värmländska Kil nyligen. Fåret är ett fantastiskt husdjur – de mår fint på magra beten och kräver inga mängder kraftfoder, de ger hälsosamt kött, ull till kläder och andra textilier och skinn till kläder och annat. Somliga raser ger även mjölk till mejeriprodukter som yoghurt och ost.

Fårskötsel är på frammarsch i Sverige igen, men ullen, ullen… är ett lite sorgligt kapitel. Den inhemska ullhantering vi en gång hade, är nästan helt nedlagd och det är svårt att få igång den igen. Den mesta ull slängs! Faktiskt ett stort problem, har jag hört, för ull förmultnar så sakta. Egentligen mycket näringsrik och borde gå tillbaka till jorden på gården.

Tre tunt spunna entrådiga garner bredvid varandra, finullskorsning, ca 50 ggr förstoring.

Alan Waller kom till Sverige som engelsk student för fyrtio år sedan. Skulle bara ha ett sabbatsår och kom till Leksands folkhögskola. Under en praktikperiod var han på Wålstedts Ullspinneri i Dala-Floda och där, säger han, fastnade han i kardmaskinen… han blev helt fascinerad av ullfibern. Så kvar i Sverige blev han och startade småningom ett eget spinneri i bohuslänska Hunnebostrand tillsammans med Anna Karin Waller. För att inte konkurrera med Wålstedts, som framför allt var kända för sina vackra garnfärgningar, tog de endast fram garner av naturfärgad ull, vilket han kom att bli ännu mer begeistrad över, för nu hade han bara själva fibern att utgå ifrån. Med sin nyfikna och tekniska läggning och det latinska talesättet från Linné som ledstjärna har han med åren blivit en av de mest kunniga om ullfiberns natur. Att vara extremt vaken och uppmärksam med en inställning som hos det förundrade barnet!

Varför har vi och djuren hår?

När livet tog klivet ur vattnet och upp i luften blev det tvunget att skydda sig, mot just densamma, och solljuset. Liv finns ju endast i vatten. Livet i dess olika skepnader skapade sig ett skyddande hölje. Hud. Allteftersom nya hudceller byggs på inifrån, stöts tidigare celler ut mot ytan, mot luften, de blir allt ”torrare”, hårdnar, proteinerna blir allt segare. Tillslut dör cellerna och så småningom faller de loss. Hudcellerna offrar sig, kan man säga, för livet innanför. Hud som blir alltför tjock blir stel, därför har djuren olika sätt att göra sina höljen mot luften och ljuset bra utan att förlora i rörelseförmåga. Att ”bygga ut” sin hud med ett lager hår är ett knep som många djur använder, så även vi människor. Vi har för lite, men vi kan ju göra oss extra kläder själva. Djuren har kappan på, den växer ur huden. Med ett lager hår, kan huden få vara tunn, mjuk och smidig, så att rörelseförmågan inte hämmas. När fårets ullfiber kommer ut ur huden är den infettad och saltad. När vatten/regn/fukt kommer till bildar salterna lut, som förvandlar fettet till ett slags naturlig såpa, som gör att fårens päls håller sig ren av sig själv!

Fjälliga ytor

Hårfibrerna är fjälliga på ytan, som en konsekvens av hur de uppstår i huden. Livsprocesserna etsar fram fibern ur huden, vilket luckrar upp och flisar ytan. Olika fårraser ger olika typer av fjällning, vilket har betydelse för vad ullen passar till – att spinna garn av eller att tova med. Våra svenska lantraser har silkiga, ganska glatta ullfibrer, eftersom fjällen ligger liksom kakelplattor intill varandra. De engelska fåren, som Shetland, Dorset, Shropshire m.fl., har fibrer som mer liknar fjälliga kottar. Dessa häftar starkare ihop med varandra och gör att spinnteknik och tovning blir en annan än för mer silkig, långfibrig ull.

Ullfibrer från lamm av spelsau-ras i 500 ggr förstoring

Ullfibrer från lamm av spelsau-ras i 500 ggr förstoring

Nu, när den svenska ullindustrin i princip lagts ned (spinnerier finns endast kvar för handstickningsgarner) är det svårt att få svenskullen spunnen i andra länder, då deras maskiner är anpassade för den andra sortens ull. Dessutom är det, som Alan säger ”löjligt billigt att frakta saker i världen nuförtiden!” Därför kan stora ullpartier transporteras till billiga jättetvätterier i andra länder. Som då får ta medföljande miljöproblem…

När det fortfarande fanns industrihantering av svensk ull kostade det bara 1,50 kronor per kilo att frakta ullen till England för tvättning – tur och retur! På så vis utkonkurrerades snabbt svenska leverantörer som kunde tvätta småpartier. 

Ull krymper när den tvättas i varmt vatten och mekanisk bearbetning. Fjälligheten gör att fibrerna trasslar in sig mer och mer i varandra. För att vi ska kunna tvätta ullplagg i maskin, så som vi tvättar allt annat, har Superwash-tekniken utvecklats.

Superwash…

gör att ullplagg kan behandlas som vilka kläder som helst. Men de är de ju inte… de är många gånger bättre! Tekniken innebär att ullen doppas i polyamid, ett syntetiskt nylonmaterial, som fyller ut mellan fjällen, så fibrerna blir släta och inte drar i varandra vid tvättningen.

Denna behandling är en miljöbov, även om man jobbar på att finna bättre sätt. Inte nog med nylondoppandet – innan det doppas ullen i klor… Glöm förtroendet för ullkringlan med texten Ren Ny Ull, som vi matats med i decennier. Alan Waller, som vill veta hur superwash-tekniken påverkar fiberns egenskaper och därmed ullplaggens, har i tjugofem år försökt få ta del av forskningsresultaten, men får inget veta. Vilket han tolkar som att det sker något man vill dölja, annars skulle han ju få veta! Antikrympbehandlingen sker i våt miljö, så det går åt mycket vatten. Sedan ska ullen/plaggen torkas, vilket är energikrävande. Färgning av ull kräver samma procedur, med vatten och torkning, så ofta kombineras de.

Ull sticks?

tycker många och vägrar bära ullkläder. Superwash-tekniken och mjukmedel gör fibrerna släta, men det inverkar inte så mycket på känslan av stickighet, för den kommer an på fibrernas tjocklek. Ullfibrerna fungerar precis som kvistar, grenar och stam på ett träd: ju grövre desto mer styvhet. Smala kvistar låter sig lätt böjas, medan stammarna böjer sig bara med kraft av Gudruns och Pers kaliber. Dessutom är vår hud av olika elasticitet. När en fiber är för tjock för att böjas av mot hudens motstånd upplever vi att det sticks. Styvheten i fibrer ökar inte i jämn takt med dess diameter, utan exponentiellt, så att små ökningar i diameter raskt ökar styvheten. (En rent mekanisk lagbundenhet, som man också använder sig av när man konstruerar golv- och takbjälkar. Därför kan en förvånansvärt smal bjälke bära stor tyngd utan att böjas!) Det finns en gräns vid 25 tusendels millimeter (mm), när alla upplever fibrer som stickiga mot huden. Ullfibrer finns både nedanför och ovanför denna gräns. Bomullsfiberns tjocklek ligger på 12 mm, vilket innebär att den är 16 gånger mer böjlig än ullens. Sisalhampans ligger på 100 mm, dvs. den är 256 gånger mer retlig mot vår hud…

Allergi mot ull?

Alan berättar att den mesta överkänsligheten mot ullplagg handlar om allergisk reaktion mot alla kemikalierester och inte mot ullfibern som sådan. (Som glutenproblemet, tänker jag.) Det används många starka kemikalier vid framställning av ulltextil! Det är så synd att många väljer syntet istället för ull, när man har känslig hud, eftersom ullen egentligen är så extremt hudvänlig. Prova med så ”rena” ullplagg som möjligt: ekologisk ull, naturfärgad, inte superwash-behandlad. Eko-kläder har ju fått en jätteboom, så det är inte vara svårt att få tag i längre.

Överlägsen när man svettas!

Ullen är oslagbar som textilfiber när det gäller värmereglering. Vid svettning gör kroppen sig av med överskottsvärme genom att öppna hudens porer och låta kroppsfukt tränga ut på ytan för att dunsta av. Det går åt 5-6 gånger mer energi för att få vatten att dunsta (tänk på hur mycket längre tid det tar att koka bort en liter vatten, än att få den att komma till kokpunkten) och det är den energiförlusten som kyler ner oss inuti. Att fukten finns på ytan och kan dunsta bort i lagom takt är svettens mening. När vi har bomull eller syntet nära kroppen suger de materialen snabbt upp kroppsfukten, som alltså inte hinner ”göra sitt jobb”. Man fortsätter svettas. Och fukten stannar kvar i de tygerna, då deras fibrer fungerar på ett sådant vis: syntetfibrer är släta, då de görs av en massa som pressas genom små hål, eller fint räfflade på längden på grund av ojämnheter i hålens kanter, och leder därför vatten mycket snabbt. Där fibrer korsas bildas lätt droppar, som blir genvägar över till andra fibrer, så hela plagget snabbt blir blött. Rondelleffekten… värmetrafiken flyter lättare och jämnare! Och vi fryser! Syntet och bomull suger alltså upp fukten och behåller den sedan i sig. Bomull tappar dessutom sin luftighet då den blir våt och mister sin värmeisolerande förmåga

Ullen däremot är ovillig att transportera fukt. De fjälliga, ojämna och feta fibrerna fungerar dåligt som vätskeledare. Svetten som trängt upp på hudytan dunstar istället bort till luften genom ullplagget och ut. Man slutar svettas fortare och man blir inte lika kall efteråt, då ullen inte blivit blöt och hoppackad. Djurfibrer – ull, dun, silke tycks fungera på likartade sätt och passar oss som ”extrahud”. Växtfibrer är till för att skydda växters frön, inte djur och människors hud som svettas och fungerar därför inte lika optimalt.

Men själva ullfibrerna älskar vatten – inuti sig! De blir mjuka och spänstiga, som savspända kvistar. Därför blir ullplagg, plädar och fällar så mjuka och fluffiga av att vädras i friska luften. Vi tvättar våra kläder för mycket i största allmänhet och ullplagg i synnerhet. Det räcker långt och länge att hänga ut dem på vädring. Samma sak med fårskinnen, som folk vill ha tvättbara, men som sällan verkligen behöver tvätt!

Man hade sina knep förr, för att få bra kläder av naturmaterial. Fiskarhustrur stickade till exempel makarnas vantar tio procent för stora och valkade ihop dem. För att göra dem ännu mer slitstarka brukade de dessutom spinna in av sitt eget hår i garnet. De vantarna värmde två gånger, sa fiskaren. Hans hustrus kärleksomsorg värmde!

Ull- eller köttfår?

Alan redde ut en ordförvirring – om ull- och köttraser. Vi kallar de engelska, tyska osv. för köttraser, då deras ull inte är bekant för oss att handskas med. En engelsk bonde skulle om han fick en grå ulltott från gotlandsfår i sin hand säga: måste vara ett köttfår! För sådan ull är han inte van vid… All ull går att använda och allt fårkött går naturligtvis att äta. Här har vi allsidiga lantraser, anpassade till vårt klimat och våra betesmarker. Vi bör återvinna kunskapen och användningen av dem!

Text: Vera Billing

Foto: Alan Waller